Tomorrow it Will be your past

Ni kommer ihåg tidigare inlägget om hur bra träningen osv gick? Då var självförtroendet och självkänslan inte långt ifrån toppen, verkligen kände lyckoruset i kroppen. Idag däremot slocknade de. Allt som jag lagt ner tid på känns värdelöst, bortkastad tid osv. Jag är orkeslös. Träningen känns som en ny start, ligger på första steget igen. Frågeställningar som: varför ska just jag få kämpa så hårt inom träningen? Vad har jag gjort för att förtjäna de? Osv. Jag ni förstår vart jag vill komma.
Men vet ni vad? It's just a bad day, not a bad life. Dessa tankar kommer i omgångar hos många, vissa får kämpa mer än andra och de är inte bara hos just mig. Jag har andra som känner igen sig och kämpar med mig. Och de känns bra! Visst livet är orättvist, vissa föddes med en genialisk ämnesomsättning men hur bra är inte känslan att se resultaten du kämpat för?!
Trackback