Vänskapen mellan personer är ett av de mest värdefulla vi har. Att vara lojal, uppriktig och trogen. De är så synd att de som betyder så mycket bara kan försvinna och rinna ut i sanden. Alla minnen man skapar som rinner förbi, som nu bara är minnen, inget annat.  

Har så otroligt fina människor som jag vill ta upp kontakten med, men vågar inte. Är rädd för att bli den som kommer i andra hand och att personen prioriterar andra. Finns liksom en spärr inom mig. 

Eller de kanske bara är jag? Kanske är de bara jag som är svartsjuk? Eller är de mitt fel, är de jag som inte lagt ner tid och tagit upp kontakten? 

Jag vet att man måste ta tjuren i hornen med egna händer, allt kommer inte dukat på ett silverfat. Men det finns alltså en hel del obesvarade frågor som ligger och tar plats i mitt huvud. Självklart dömmer jag ingen genom det här inlägget, vill bara få de nedskrivet och få ut det ur mig. 

 

Har placerat mig i sängen med en skål kvarg och en väl läsvärd bok, gör verkligen ont i hela kroppen när hon berättar vad hon gått igenom. Starkaste människan jag någonsin läst om. (boktips!!)

Ska ta en stödvila om ett tag för är så enormt trött, gick upp innan halv sex i morse för att packa innan jag begav mig till gymmet, som annars gick väldigt bra. Ikväll kommer kärleken hit också. ha det så bra!

 

 

Ska strax packa väskan inför första innebandyträningen på ett tag, feber, halsont och förkylning har hållt mig borta. Bortsätt från sjukligheter så har allt varit på tipp topp. Massor har hänt under en så kort tid. Har bl.a. träffat en pt, provat på yoga med malin, samlat på mig enorm träningsvärk, fått hem paket, gått på kalas, gjort min först "riktiga" påskrift, bara levt osv. Sen är det bara en vecka kvar tills tandställningen ryker, jag är så nöjd! 

Ha en fin kväll!