Vänskapen mellan personer är ett av de mest värdefulla vi har. Att vara lojal, uppriktig och trogen. De är så synd att de som betyder så mycket bara kan försvinna och rinna ut i sanden. Alla minnen man skapar som rinner förbi, som nu bara är minnen, inget annat.  

Har så otroligt fina människor som jag vill ta upp kontakten med, men vågar inte. Är rädd för att bli den som kommer i andra hand och att personen prioriterar andra. Finns liksom en spärr inom mig. 

Eller de kanske bara är jag? Kanske är de bara jag som är svartsjuk? Eller är de mitt fel, är de jag som inte lagt ner tid och tagit upp kontakten? 

Jag vet att man måste ta tjuren i hornen med egna händer, allt kommer inte dukat på ett silverfat. Men det finns alltså en hel del obesvarade frågor som ligger och tar plats i mitt huvud. Självklart dömmer jag ingen genom det här inlägget, vill bara få de nedskrivet och få ut det ur mig.